Saxat ur senaste Vänbrevet

Medlemsbrev # 4, Juni 2017 Årgång 23

ORDFÖRANDEN HAR ORDET

Kära vänner!

När jag skriver det här har det gått några dagar sedan Svenska Kammarorkestern för en gångs skull nästan dominerade nyhetsflödet, åtminstone lokalt. Att Thomas Dausgaard och orkestern efter mer än tjugo års intensivt samarbete skulle gå vidare i olika riktningar är väl inte så förvånande, men att man samtidigt lyckas presentera en efterträdare som väcker ett sådant intresse är imponerande tycker jag. Jag är övertygad om att Martin Fröst med sin musikalitet och erfarenhet från världens musikscener kommer att göra ett strålande jobb, och själv är jag särskilt nyfiken på hans vilja att vidga ramarna för vad en konsert kan innehålla. Med Thomas Dausgaard har SKO utökat repertoaren för vad en kammarorkester kan ta sig an, och kanske får vi uppleva en liknande utveckling av konsertformen i framtiden.  Nu är ju det här en bransch med en mycket lång framförhållning så det här kommer inte att börja ta form än på ett par år, men nyfikenheten är väckt! Som av en händelse får vi möta båda två som dirigenter redan i september och i verk av Beethoven, så den som är intresserad av att höra om Beethoven kommer att klinga på ett annat sätt i framtiden kan få en försmak redan då.

  En förändring av det lite mer blygsamma slaget står också för dörren i Vänföreningen. Det medlemsbrev som ni nu läser kommer också att sändas som mejl till dem som har uppgett en sådan adress. Avsikten är att de som önskar kan få brevet distribuerat på det sättet i framtiden för att föreningen på så sätt ska spara in tid och pengar, samt även förbruka mindre resurser i form av papper och transporter.  Men det förtjänar att påpekas att ni som önskar få brevet levererat på det vanliga sättet naturligtvis ska få det också framöver. Ni kan läsa mer om detta här nedan.

Jag önskar er alla en skön sommar!

Kjell Nytting

Intervju med Göran Fröst, soloviolast och stämledare i Svenska Kammarorkestern

Vi träffas för ett samtal direkt efter generalrepetitionen inför torsdagkonserten med dirigenten Jörg Widmann, men först måste Göran ringa och kolla så att allt är okej med döttrarna, tvillingar 2,5 år gamla. Att hävda att denne man är uppvuxen i en musikalisk familj är ett understatement; föräldrarna är läkare och aktiva amatörmusiker, båda violinister och mamma dessutom körsångare. ”Brahms fiolsonater gick varma på söndagsförmiddagarna” säger Göran för att sammanfatta den familjedynamik vari tre bröder alla blivit yrkesmusiker med viola, klarinett och piano som huvudinstrument. Konstmusiken var det som dominerande i hemmet men Göran lyssnade också mycket på hårdrocksmusik,  i smyg. Varför i smyg? Nja, det var högt i tak, men ändå… Här kommer samtalet in på hur normer subtilt internaliseras i en familj liksom barnets känslor för vad som är comme il faut och inte.

  Göran är utbildad på Kungliga Musikhögskolan och på Edsbergs musikinstitut och var färdig år 2004. Då följde anställningar vid Sveriges Radios Symfoniorkester, Nordiska Kammarorkestern samt som soloviolast i BBC National Orchestra of Wales i Cardiff för att sedan komma till Svenska Kammarorkestern som violast och stämledare.

  Favoritkompositör? Favoritverk? ”Vi rör oss runt musiken” och skapar relationer till verken och dessa relationer präglas av våra livserfarenheter. Att på nytt få konfronteras med olika verk länkar ihop ens liv, och upplevelsen av verken är inte densamma eftersom jag inte är samma person som förra gången jag närmade mig ett musikverk. Några takter ur Tjajkovskijs 1:a pianokonsert (spelades i april, min anm.) berör inte på samma sätt idag som när jag var 12 år. Som utövande musiker är jag gripen av relationen till verket, den relationen är svår men givande,  It grows on me, är ett engelskt uttryck för musikens förmåga att utmana, störa och skapa reflektion kring sig själv. Precis: livet, verket och relationen däremellan, det är också så vi lyssnare, betraktare och läsare förhåller oss till de verk vi återkommer till, vi som varken skapar eller utövar men älskar att lyssna, se och läsa.

 Göran komponerar och arrangerar själv musik och jag frågar vad han tycker om den senmoderna, nyskrivna musiken. Den innebär ett letande, som att gå med vaskpanna och förhoppningsvis hitta några guldkorn - detta är enastående. Som medlem av Stockholms Kammarensemble har han rika tillfällen att spela nyskriven musik. Relationen mellan tonsättare och publik, den finns där i flera hundra år, varför skulle detta inte gälla den nyskrivna musiken?

  Avslutningsvis frågar jag Göran vad han tycker om Örebropubliken och Vänföreningen. Underbar publik! Vänföreningen är så viktig, den är en pelare i kontakten mellan orkester och publik. Göran efterlyser flera möten, eftersitsar, där medlemmar och stämmusiker träffas på scenen efter en konsert för att lyssna och diskutera. Tidigare erfarenhet av detta var hos Sveriges Radios Symfoniorkester som också har sin vänförening. Önskan att Svenska Kammarorkestern ska uppföra något särskilt verk? Ja, tveklöst Gösta Nystroems Hommage á la France (1940) för viola och orkester. Kanske kommer detta verk förhoppningsvis också att uppföras någon gång. Vi kan bara hoppas.

För ytterligare information om Göran Fröst, se http://goranfrost.com

Text: Christina Hjorth Aronsson