Saxat ur senaste Vänbrevet

Saxat ur Medlemsbrev # 3 februari 2018 Årgång 24

ORDFÖRANDEN HAR ORDET

Kära Vänner!
Förväntningarna på relativt nyskriven musik har väl, så länge jag kan minnas, alltid präglats av en viss skepsis som efter ett konsertframförande ofta övergått till ett avståndstagande. Det är förvisso en känsla som jag ibland kan dela, för i ärlighetens namn har ju mycket av den musik som skrivits de senaste decennierna varit ganska svårtillgänglig, snarare intellektuell än emotionell. Desto roligare är det då att konstatera att de nyare verk som Svenska Kammarorkestern uppfört i början av året verkar ha uppskattats av så många, allt från Christopher Rouses stycke
Iscariot till Olga Neuwirths och Brett Deans speglingar av Bachs Brandenburgkonserter. Att den musik av H K Gruber och Kurt Weill som följde konserten därpå skulle falla många i smaken var väl däremot ingen större överraskning för oss som stött på den tidigare.

Men varför ska man överhuvudtaget bry sig om vår tids musik om den nu så ofta bjuder motstånd? Jo, jag tror att den konstart som inte förmår förnya sig riskerar att dö, och till sist bli en museal angelägenhet. Och det är viktigt att komma ihåg, att den musik av äldre kompositörer vi hör i konserthusen idag är det allra bästa av det som de allra bästa tonsättarna skrev. Tiden är en effektiv smakdomare som rensar bort det som inte passar nyare tiders mått. Vad som kommer att finnas kvar på repertoaren av vår tids musik om säg 50 år avstår jag från att gissa, jag nöjer mig med att se fram emot att höra Tebogo Monnakgotlas stycke Un clin d’oeil på nästa konsert.

Vi ses på Konserthuset!

Kjell Nytting